Jag har fått uppleva en del i mitt liv som gör mig till den jag är eller att blivit som jag är. Tänker berätta för er. Jag är lite rädd men jag har funderat och jag vill göra det här för kanske någon kan känna igen sig eller kanske förstår bättre vem jag är. Det blir som berättelser så här kommer en av dem...
Jag har aldrig riktigt varit bra på någon sport eller hållit på med någon idrott eller dans eller ja det som en del av er gjorde efter skolan när ni var yngre och en del av er fortfarande gör! Jag var inte direkt den som var som alla bara ville ha på sitt lag eller så men bollsinne som en kråka så är väl det förståeligt. I alla fall så när jag fyllde 16 så öppnades en annan värld för mig och jag fick träna på gym bara vara där och ingen behövde bedöma mig och ja fick bara vara där. Det var så fantastiskt som jag hittat rätt ni vet när allt klaffar. Sen var det inte gymet som sådant utan det var Friskis och Svettis som gällde och det blev många pass och ofta det för det var så roligt. På den tiden var jag en liten flicka på 44 kg och och alla träningskläder köpte jag på barnavdelningen:) Kommer ihåg att jag började min gymkarriär på Friskis i Karlskrona så skönt det var. Sen tränades det och tränades det och sen kom annat emellan men jag saknade det hela tiden.
Jag träffade min före detta kille tidigt sommaren 2001 17 juni var vi ett par för att vara exakt (ni kommer lära er om ni läser min blogg att jag har ett sånt minne på exakt årtal, väder, tider, känslor osv) Vet inte men sån är jag en färdighet jag har bra eller dålig det får ni välja själv. Jag är van vid det nu en del kan tycka att har du inte gått vidare från det ännu för jag kommer ihåg så detaljerat men det bara blir så kan inte förklara riktigt. Sommaren 2001 så började jag att tycka om mat på ett helt annat sätt ja skulle kunna säga att jag lärde mig att tycka om mat och detta med hjälp av min före detta! Grejen var bara den att ja helt plötsligt så 18 år gammal så stod vågen på 68 kg, jag är 152 vill bara meddela det. Att göra vad jo kommer så väl ihåg det var ledsen hade liksom inte märkt det och helt plötsligt var allt där. Så då fanns mitt älskade Friskis där och min livskamrat lovade att köra mig så ofta jag ville. Var väldigt ensam då hade honom men inga andra sociala nätverk. Jag gympade och gympade och var ihärdig i allt och kul var det men ingen direkt viktminskning. Min omgivning var på mig en hel del och visst de ville mig väl men jag började känna mig mer och mer misslyckad och att ja inte dög. Till slut kände jag mig fet och att ingen förstod att jag var ju fortfarande Julia där inne. Fick till slut ett halvårs medlemskap på det ställe som kom att bli som mitt andra hem senare.
När jag väl började på det som blev mitt gym så var jag fast. Jag älskade det kommer ihåg alla första gångsklasser och känslan när jag satt på ett cykelpass. Åh jag ville bli instruktör så gärna. Jag tränade där och började på gymnasiet i samma veva, började hösten 2002. Var ett tag på både ett gym i min lilla stad och ett i Karlskrona. En dag så sa jag dock till mig själv då ville jag så då var det diet som gällde och jag är stolt över mig själv. Jag ville vara snygg i min balklänning och det var en sporre hela tiden. Så jag bet ihop och med hårt jobb så var jag nere i 50 kg igen. Alla var så nöjda med mig och nu var jag mig själv igen, söt igen men jag var samma Julia även om skalen var olika. Det kommer jag alltid stå fast vid för så känner jag. Men visst är det konstigt jag dög mer som smal. Men jag gick ner och gjorde det jag gjorde för min skull inte för att någon annan sa det. Det var mycket hårda ord från min omgivning men jag gjorde detta helt själv. Så träning och diet.
Kanelbullens dag 2003 är klockren då satt jag på min allra första utbildning i just det cycling, det var en tre dagars kurs. Jippie sen var jag instruktör och mitt första pass var det fullsatt och kommer ihåg hur jag stod hemma i lägenheten och bytte kläder säkert 20 gånger men det gick så bra och jag var så glad. Detta hade jag velat i det tysta så länge så när det ringde från gymet som då hette Nr One Sports Club och ville ge mig en plats så bara var det JAAAA. Sen började jag köra in mig och få mina stammisar! Men en dag så när jag skulle dit och köra pass var det stängt. ägaren hade skött det så fel och det hade gått i konkurs utan att vi fått veta något. Men det tog inte långt tid förrän det fanns en ny ägare denne som sedan skulle bli min chef i nästan 3 år. Åh det var intervju och jag var så nervös men jag fick inget pass det fanns så många som hade mer erfarenhet men jag fick en reservplats och den såg jag till att förvalta allt jag kunde. Det viktiga var att jag fick vara på gymet ju men redan där var nått fel jag var inte önskad, visst det var e känsla ja hade men så där det känns i kroppen.
På den tiden var jag mer stridig och ännu ärligare så det bidrog nog en del men min glädje för träning och det jag ville förmedla har alltid varit den samma. Det kom sig så ändå så jag fick ett pass ett lunchpass som ingen annan ville ha och under två år var det mitt och mina goa deltagare gjorde mina måndagar så bra. Med tiden och allt jag la ner på mitt gym gjorde att jag fick ta allt mer pass men som vikarie och jag la all tid där. Vet att min dåvarande kille inte alltid tycket om det eller förstod men det var som ett kall, mitt andra hem och alla medlemmar som jag skapade relationer med då jag var där så mycket gav mig så mycket tillbaka och jag fick inför dem vara Julia och köra de "tuffa" passen. Det var tuffa pass och när jag fick frågan om att köra pass med militärerna på F 17 i Kallinge så var svaret bara självklart JAAA. Glömmer aldrig det första passet där uppe körde mig så slut som jag aldrig varit innan eller efter eller... Men gött var det. Det rullade på men i motvind trots alla pass och den respons som jag faktiskt måste erkänna att jag fick ( är rädd att ni ska tycka att jag skryter) men jag hoppas och tror att medlemmarna gillade mig som instruktör och någonstans vet jag att de gjorde det och att de kände min träningsglädje smitta av sig, det var det enda ja ville.
Tyvärr så var det så att jag inte var så omtyckt av den som var ansvarig för oss instruktörer, har tänkt så mycket på det och det enda jag ville var att denne person skulle tycka att jag var en bra instruktör. Kanske var vi för lika, lockade till oss likadant folk och det blev konkurrens eller så dög jag inte i dennes ögon bara, kanske var denne person osäker och behövde ta ut det på någon och i detta fall var det jag. Jag vet inte riktigt skulle vilja vetat men så blir det inte och det spelar egentligen inge roll nu men jag har varit så ledsen för alltihop för det blev en för stor börda för mig till slut och jag orkade inte kämpa mer för det fick jag göra hela tiden. Vissa av er kanske kan tycka att det är bara att slita ännu hårdare men det gjordes hela tiden en avdelning på mig och de övriga och jag kände mig utanför. På slutet så kändes det som att jag granskades med lupp varje gång jag gick innanför dörren på gymet.
Det går inte en dag utan att jag ångrar mig för det som till slut blev mitt beslut att sluta och säga upp mig. Det som hände mot slutet även om det var ganska utdraget hela processen var det att sommaren 2006 så gick jag och min dåvarande sambo skilda vägar och det tog stryk på mig. Hårt riktigt hårt så till slut började det synas och då på utsidan mest. Jag var i börja av sommaren rätt så vältränad och hade muskler men fortfarande gillade en kebab eller två så lilla jag var väl i vikt ca 59 kg men jag kände mig ok med det för jag byggde muskler och med möda och massor med jobb fick det resultat men det tycket inte min närmsta omgivning om, det var fullt och inte bra alls. Svårt att räcka till med en sån svårflörtad publik och det är svårt att vara stolt över sina resultat men ni som tränar och kämpar var stolta! Ja vi alla som kämpar eller har kämpat detta även utan skivtång och löpband så klart.
Sommaren där blev svår även om jag nog var ganska förnöjd gick liksom på andra batterier och lyckades prestera rent konditionsmässigt med bättre resultat även om jag åta ca en banan om dagen. Till slut var jag nere i 43 kg och då mådde jag ju inte bra, det kan jag säga men samtidigt så var jag nöjd med mitt utseende och en del tycket ju så klart att åh vad fin du är. Stl 24 blev det i jeans och att stå i affären och höra expediten säga att stl 24 går nog var en höjdpunkt. Det är min sanning. Det jag vill säga är att och det tror jag att ni kanske reagerar på är att jag har sån koll på min vikt och visst att inte äta var kan fortfarande vara ett sätt att straffa mig och njuta samtidigt, typ jag kan jag. Kommer ihåg när en av mina före detta kollegor sa att jag hade ätstörningar och jag tyckte att äh så är det inte men jo så är det och det finns i mig för alltid antagligen men det går att leva med men att erkänna för sig själv är en början. Idag väger jag 65 kg och ja så är det och så får det vara i alla fall för livet just nu. Kommer ihåg när mannen i mitt liv sa att den Julia som är nu är finare än Julia stl 24. Och kanske är det så men att det kommer från honom är värme och det kan jag vila mig mot när jag känner osäkerhet och får höra att det skal väl inte du äta men han står alltid bakom mig.
Det tog stopp där hösten 2006 fick en bristning i ryggen och kunde inte styrketräna och inte köra mina pass så och så var jag själv och personen på gymet tillsammans med mina chefer var inte snälla. Det var inte som mitt andra hem längre och jag började känna mig som en främling.
Onsdagen den 4 oktober 2006 gick jag in i väggen ( kommer skriva om det någon gång när tiden är mogen). Sen var jag som ute i kylan jag fick ingenting göra på gymet och ja var en skam och en dålig förebild och alla år där betydde ingenting. Jag var ute i kylan och jag fick inte köra pass. Det går ju att stöta och blöta men om det var en tävling så kan vi säga att min panikångestattack som jag fick i november samma höst sent en kväll på gymet var droppen sen var jag inte ens välkommen att komma dit. För mig var det som ett svart hål allting och jag kände mig så ensam i allt detta. Någonstans visste jag att relationen till mitt älskade gym aldrig skulle bli den samma och att ha upplevt en ångestattack var fruktansvärt. Det samtalet jag hade med mig chef var fruktansvärt när han berättar om att jag inte är någon förebild längre och att han inte kan ha sån personal hos sig. Så en eftermiddag så gick jag dit och gick en runda och sen sa jag upp mig, de verkade lättade och jag hade fått ett annat erbjudande. Men att gå ifrån sin plats där och så som de skötte det och alla jag träffade på stan som undrade vad som hade hänt osv. Men en sak består och det är mina goa stammisar, än idag ett år efter det jag slutata saknar de mig säger dom.
Testade ett annat gym men det fungerade inte och det var svek och jobbigt där med. Ni vet den lilla stad jag bor så vet alla allt tror dom. Så llt som jag skulle ha gjort fel på min före detta arbetsplats var nu ett orosmoln på mitt nya jobb. Det var ohållbart och chefsbyte där uppe gjorde att jag inte orkade mer. Så första gången i mitt liv så fick jag sparken för allt de hört. Det gick bra på det nya stället men det var inte samma sak, konstigt att jag kunde sakna det andra stället där jag inte behandlade ok. Hade jag varit fast anställd är hade de aldrig kunnat göra som de gjorde. Såi april förra året var jag helt plötsligt utan gym utan träning jo löpspåret men det är inte samma känsla. Jag var i chock länge och jag sörjer forfarande och det går inte en dag utan att jag saknar att vara instruktörs Julia på gymet. Jag la all min tid där och med glädje men de tog det ifrån mig och det kommer alltid vara ett sår i mig.
Dagens datum så tränar jag men mannen i mitt liv och det är en pärs varje gång men vi gör det tillsammans och han finns där bredvid för jag klarar det inte själv ännu. Kanske aldrig gör det, vet ej. Med detta vill jag egentligen inte säga så mycket mer än att det blev långt.. detta är end del av mig och den jag är idag detta bär jag med mig. Min önskan och det jag har som ansvar är att jag aldrig ska få någon att känna sig på det här viset aldrig.
Så med stl 32 i brallor och en ny garderob då jag och han mannen har samma stl så är jag Julia.
Prata skriv med mig om ni undrar nått, ha åsikter, tankar...
Om ni läser hela tack från mig
Julia
