Så nu gör jag ett försök och skriver lite till er (för mig själv också). Har suttit och försökt nu ett bra tag och det blir inget vackert men ett litet försök...
Finns så mycket jag vill säga men det går inte än. Det jag kan säga är att det gör så ONT så ont att det har tagit tag i mig och slår på mig. Jag går igenom dagen i huvudet hela tiden kanske var det något jag kunde ha gjort... Det fanns det inte, det vet min "kloka" del men inte den som gråter hejdlöst. Den del av mig som önskade detta så hett, äntligen skulle det bli lite bra jag skulle njuta.
Någon sa precis efter att "ja du la allt på detta nu och byggde upp ditt liv efter det" kändes orättvist sagt men så mycket som händer och rör på sig till något bra, så tankarna är så uppslukade av det som håller på att hända. Jag började komma till ro med att jag skulle få bli mamma och en helt egen familj, familj med stor F
Dagen
Blundar jag har det precis hänt, kan känna det så nära fortfarande när jag sitter här. När jag blundar så bränner det i mig och ändå har det hänt så mycket sen dess. Om jag bara kunde ta tillbaka det, om jag bara kunde stoppa tiden en liten stund, om jag bara visste.. Det finns så många om inom mig och ingen av alla dessa om hade spelat någon roll. Vad jag än hade gjort så ville det sig inte. Jag förstår men snälla inte måste det bli så här.
En fin dag väntade med arbete med vårt projekt och annat mys med min projektpartner A en bra dag! Hade för första gången på mig en tröja att växa i. Kände mig lite söt i den kanske. Något var fel redan på morgonen men NEJ jag ville inte veta, inte känna, inte förstå men den kloka delen kunde ana. Efter ett litet projektmöte på morgonen så säger min kropp stopp. Det hände där mitt i allt. Allt som hände sen den dagen är som ett svart hål utan botten.
Idag onsdag så är det tre veckor sedan på dagen. När jag tänker på allt som hände den dagen finns det en sak jag kunde gjort på ett annat sätt. Inte lämnat mannen i mitt liv utanför den dagen, det finns många förklaringar men ingen som förklarar varför på riktigt. Jag är ledsen för det men jag ville inte erkänna för mig själv och definitivt inte för dig att min kropp svek oss så hårt. Förlåt...
Vill säga till alla er som hört av er att jag tagit alla era kloka tankar till mig och jag känner att ni är där ute. Att veta det värmer där inne. Ni är människor jag kommit att lära känna och vet vilka goda hjärtan ni har. Tack!av hela mitt hjärta.
Nu ligger jag här med mannen i mitt liv bredvid, han sover så gott och snusar lite. Det är mannen i mitt liv och jag försöker att vara hans lilla fröken så gott det går.